"Du har väl ingenting att må dåligt över?" 

Hur många gånger har ni inte hört den? Den så oerhört naiva, men ändå på något sätt berättigade frågan.

För egentligen. Hur många i Sverige kan egentligen säga att: "Det är jobbigt just nu."

Det är inte många som faller in under den kategorin.

Testa att leva under en diktatur i Afrika där förhållandena är såpass dåliga att det är en seger att överleva ytterligare en dag och jag tror de flesta av oss är överens om att vi inte har det så illa trots allt.

Men tar det bort våran rätt att må dåligt? Givetvis inte. 

Jag har själv mått dåligt i flera år nu utan något konkret skäl som är vidare förnuftigt. Jag har ställt mig själv frågan väldigt länge. Varför mår jag egentligen såhär? 

Det slutar oftast med att jag försöker bedöva mig med alkohol utan något svar.

Detta är absolut ingenting jag rekommenderar och långsiktigt förstör det mig bara mer. Tyvärr hjälper det kortsiktigt och just därför fortsätter jag med det.

Vad jag tyvärr tror är att fler än man tror kan identifiera sig med mig. Det är ingenting man vill tala om med sina vänner. Man skäms något innerligt. 

Flera av er har säkert sett en av 2010's mest omtalade filmer: "The Road" baserad på novellen av Cormac McCarthy. Där har fadern en diskussion med sin son att man måste behålla elden. Elden (alltså livsgnistan) inom sig.

Frågan är snarare. Kan man återuppliva den efter den har släckts?